saker som går sönder

Snart är det precis ett år sedan allt slogs sönder.

Och jag menar inte fönsterrutorna, möblerna som revs ner från väggar och vältes eller blåmärkena på min kropp.

Jag menar det andra.

Tron, hoppet och kärleken.

Och så barnen. Det som gick sönder i dom. Tiden läker inte alla sår. Sår blir ärr. Och dom kliar.

Min då tolvåriga dotter, som satt i sitt rum för att blogga om dagarna i fjällen.

Eller lille e, tio år, som låg i sin säng med händerna för öronen och grät. Som plötsligt hade en mamma och en pappa där, i sängen. En pappa som vrålade och skrek med händerna om halsen på en mamma som inget kunde göra. Lille e som sparkade på pappa för att han skulle släppa, varpå han släppte och började ruska lille e istället.

Eller H som var femton. Som när skriken från hans mor och bror lät alldeles för skräckslagna rusade in i rummet där mannen stod och svingade en hylla, vänd mot mig. Hur H som var liten och späd slängde sig över mannen och knuffade undan honom.

Suddiga minnen. Vet att lille e kröp bland glassplittret på golvet för att hitta sin telefon för att ringa polisen. Vet att jag själv kröp där och att det hela slutar i hallen där jag, H och dottern knuffar ut mannen, som gör motstånd, genom dörren. Minns känslan när jag låst. Hur jag skakade. Jag hade inte ont någonstans. Inte då. Jag vara bara i chock och jag var rädd och allt var overkligt men det var på riktigt.

Hur rädd jag blev när det ringde på dörren efter bara några minuter, men det var polisen.

Jag satt i köket och försökte berätta för dem vad som hände, medan H plåstrade om lille e’s skärsår inne i badrummet.

Natten. Hur vi bäddade en madrass på golvet i mitt rum, hur H lade sig där och de andra två i min säng. Hur vi låg så alla fyra, natt efter natt efter natt, tätt intill varandra som packade sillar och undrade hur det kunde hända, om det var på riktigt och varför.

Saker som gick sönder, som är så svåra att laga.

Senast inatt hörde jag lille e ligga i sitt rum och snyfta i kudden. Jag frågade om något hänt men han ruskade på huvudet. Jag frågade lite till men han ruskade på huvudet.

Så frågade jag: E, är du ledsen för allting?

Då nickade han. Och frågade om han fick sova på min arm. Och så låg vi som förut. Tätt intill varandra med tårar i ögonen. Och jag var tvungen att säga till honom att det kommer att bli bra. Allt ordnar sig. Men ibland tar det tid.

Ibland tar det fan alldeles för lång tid. Särskilt när man är liten.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

About these ads

43 reaktioner på “saker som går sönder

  1. Usch vad ont det gör i mig när jag läser det här, alltså det är ju inte så att jag inte visste, men ändå.. mycket målande ord.

    Klia inte för mycket på ärren, då kan de gå sönder. :/

    En stor varm gruppkram från mig och nef.

  2. tack. även om folk visste så tror jag inte att jag skrivit själv om det så här detaljerat förr… bara hänvisat till tidningsartiklar och de säger ju inte riktigt lika mycket…

  3. När jag läser om lille E så tänker jag på min lillebror (och förvisso den övriga yngre syskonskaran) som fick utstå hemska saker när jag var yngre.

    Jag och min far gick in i en olöslig klinch när jag var ca 13 år, jag var en extremt volatil rebell som till varje pris redan då ville slå mig fri från allt var föräldrakontroll hette. Min far i andra ringhörnan var alkoholist (inget jag fick reda på förrän många år senare) och gillade kadaverdisciplin.

    Många var kvällarna då jag kom hem sent och samma sekund som jag klev innanför dörren bröt hela helvetet lös (till största delen mitt fel även om jag inte insåg det då), det skreks så saliven yrde, dörrar smälldes igen om och om igen tills handtagen lossnade, möblerna i mitt rum slogs sönder och gipsväggar brast, katastrofsituationen var total.

    Detta pågick 4-5 år mer eller mindre konstant, tills jag en dag på avvägar får höra att mina egna syskon stängde in sig livrädda på sina rum så fort de visste att jag var på ingång eftersom de visste att jag och farsan skulle ryka ihop igen.

    Mina egna syskon var rädda, för mig. Jag hade aldrig ens fattat att det hade en sån grav påverkan på dem, de visade aldrig någonting, sade aldrig någonting. Den dagen glömmer jag aldrig.

    Det följande året var jag knappt hemma, jag levde som någon nomad/bohem och sov hos olika vänner flera dagar i sträck för att sedan komma hem och ”hälsa på”. Tills jag en morgon vaknade, hemma, öppnade ögonen och verkligen _allt_ föll på plats, det var som en uppenbarelse, jag såg alla passerade år i ett nytt ljus där så oräkneligt många konflikter kunnat undvikas om jag bara gjort saker annorlunda. Även om min far var en riktig skitstövel rätt ofta så var det ändå jag som var tändhatten nästan jämt.

    Jag reste mig upp ur sängen och gick genast ner till mina föräldrars sovrum där de båda låg och sov, satte mig på mors sängkant, väckte henne och sade ”Jag är så jävla ledsen för de senaste åren, jag förstår allt nu, förlåt mig.” och bölade i en kvart.

    Uj vad jag susar iväg. Men ja, det var tankarna som kom fram när jag läste stycket om just Lille E.

    Ta hand om er.

  4. Så lite så, jag behövde nog skriva det där för min egen skull också, det var väldigt länge sedan jag gick igenom de där minnena sist.

  5. Det var jobbigt att läsa.
    Vilket måste betyda att det var min jobbighetsupplevelse upphöjt i tiotusen för dig.
    Tack Mymlan (och även drf) för att du/ni delar med dig/er.

  6. Monika – well, om det är outhärdligt att läsa så är det ingenting i förhållande till hur outhärdligt det är att leva i…

  7. Monika – jag fattar… Ser nu att min kommentar kanske såg lite irriterad ut eller nåt, men det var den inte. Men bara ett statement. Eller för att understryka nåt. Vete fan.

  8. Jag ville nog också understryka något – såg själv hur min kommentar kan uppfattas … att jag inte förstår.. hur det verkligen är och det är nog riktigt. Men inse det, kan jag … egentligen känner jag en fruktansvärd ilska över att barn skall få råka ut för något sådant. Det är tillräckligt att vuxna gör det.

  9. Monika – det var väl lite min tanke med det här inlägget, att flytta fokus till mina barn. Jag ser mig inte som nåt offer och vill inte att nån ska tycka synd om mig, däremot är det för jävligt att se vad barnen går igenom…

  10. Min mamma växte upp med en notorisk hustrumisshandlare och när jag ser hur detta påverkat henne, så … men hon fick aldrig något stöd. Det var inte så på den tiden.

  11. Det gör allra mest ont när barn får sår i själen. Men med mycket kärlek runt omkring och en arm att ligga på och en mjuk mamma att somna hos så tror jag det läker allra bäst. Känner igen mig i det du skriver men ändå inte helt. Jag känner igen barnens sorg. För oss har det gått lite över tre år nu och snart … snart … är de hela igen.

  12. Läser med tårar i ögonen och önskar att jag kunde säga att det går över snart. Men, en sådan hemsk upplevelse sätter sina spår, och det tar tid.

    Sen att det var deras pappa oxå, som de älskar. Det blir ännu grymmare …

    Känner med dina barn, och dig …

  13. Pingback: deep|edition » Saker en söndag

  14. Jag är uppvuxen i ett hem där våld var vardag. Jag fick aldrig lära mig att det inte var okej, så jag fortsatte mitt liv med våld som vardag – på ett eller annat sätt. Det gör mig så glad att dina barn har dig som lär dem att det INTE är okej. Min mamma kunde inte det.

    Idag vet jag att det inte är okej, och min Linus ska inte behöva växa upp som jag gjorde. Han har sett – och framför allt hört – tillräckligt med skit. När jag berättade för honom att vi ska bo själva så sa han ”Mamma, jag har hört när du gråter på nätterna” och jag dog en liten bit. Men så sa han – idag faktiskt – att han känner ”ända längst inne i hjärtat, mamma” att det kommer att bli så bra att bo här, bara han och jag. Och han säger att jag är piggare och gladare. Det säger mig att det finns hopp.

    Dina barn har dig. Det är hopp. DU är hopp. Och tro. Och kärlek.

    Stor kram till dig.

  15. Vill bara sända dig och dina barn varma tankar.

    Hoppas att allt efterspel snart är helt över.

    Det finns inget värre än när barnen blir lidande. Inget.

  16. Kommer inte på nåt intelligent att säga eftersom allt redan sagst här ovan. Vill bara säga att jag läst och berörts och att jag också tror att det till slut blir bra en dag.

  17. Får lite känslan att en del blir lite rädda och börjar tassa på tå här i bloggen när jag skriver sånt här.

    Men att jag berättar förändrar ju varken mig eller bloggen i övrigt. Jag är samma mymla, med humorn i behåll…

    Ville bara säga det.

    Man får skoja och tramsa och vara förbannad och sånt – fast kanske i andra trådar – även om det här inlägget ligger här.
    Jag beskriver en del av mitt liv, that’s it liksom.

  18. Inte tassar iaf jag på tå:)….men tänker desto mer istället, om just det här inlägget och det som jag tycker är speciellt…

    Jag tycker om din fråga till e och tänker att det ju är så man når fram till barn ibland, med ngt enkelt…när de inte har ord för att beskriva det de går igenom…

    Och jag tycker den säger mycket om dig ”…är du ledsen för allting?”
    ________________________

    Så….var är deep så man har ngn att bråka med:)?

  19. Pingback: årsdagen « the real mymlan

  20. Pingback: rättsväsende i snigelfart « the real mymlan

  21. Mymmel, se till att säga åt dem hundra miljoner gånger att de inte kunde ha gjort något. Och psykologer, massor med psykologer.

    Jag tror du vet sånt här men jag skriver det ändå. Någon som läser kanske inte vet.

    När man är barn tror man att man måste rädda mamma. Man kan gå igenom hela livet och fortfarande känna sig värdelös och full av skuld för att man inte kunde rädda mamma. Hur logiskt man än försöker tänka. Och det räcker med bara en enda händelse.

  22. Pingback: the real mymlan ett år senare « the real mymlan

  23. Det är viktigt att du berättar.

    Det svåra behöver inte bli ödesdigert.

    Jag upplevde liknande händelser som barn och nu trots all smärta så skulle jag på något sätt inte vilja vara utan de erfarenheterna – för de gav en slags insikt, styrka och klarsyn.

    ♡♡♡

    Jag önskar dig storslagenhet och kraft!

Kommentarer inaktiverade.