ta på dig kalaskläderna och dö

Tittar på ett konstigt teveprogram just nu. UR. Om bloggar som stöd i svåra situationer. Hur som helst. En kvinna med bröstcancer berättar om sin blogg. Hon berättar om sina bloggvänner, andra cancerpatienter som bloggar. Två av dem har dött.
Men hon säger inte det. Hon säger att dom har ”gått bort”.
Och så pratar om sin eventuella död och säger ”om det skulle gå så med mig”.

Gå bort.
När jag var liten fanns det något som kallades ”gåbortkläder”. Finkläder.
Kanske det finns någon symbolik i det. Att man vill tänka att den som är död gått bort på kalas eller så. Men jag tror inte det är därför människor säger att döda människor gått bort.

I tidningen skriver vi att människor ”avlidit” eller möjligen om det var en olycka ”omkommit”. Jag förstår inte varför vi inte säger som det är. ”Xxx har dött.”
För man använder gärna ordet död så länge det inte handlar om någon särskild. Är det verkligen avdramatsierande att använda gammeldagsa högtravande ord och uttryck som avlida och gå bort?
Och i så fall – varför ska man avdramatisera döden? Den är väl en av få saker som är som den är och inte kan förändras hur än man väljer att förhålla sig till den.

Varför är människor så rädda för att ta ordet död i sin mun?
Det är väl ändå det man pratar om?
Döden.

Den oåterkalleliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

About these ads

15 reaktioner på “ta på dig kalaskläderna och dö

  1. Spontan tanke så här efter tio timmars jobb: När någon dör på mitt jobbet säger man att h*n antingen är borta, eller har gått bort. När min pappa ringde och berättade att min mor inte längre fanns så sa han att hon var död.

    Känns inte det lite bakvänt på något sätt?

  2. @Kaffelattepappan – visst är det så. Men i det här fallet handar det inte om nyanser eller synonymer som jag ser det. Det handlar om att inte riktigt våga prata om det som faktiskt är.

    Om någon är borta ska den personen i min värld snart komma tillbaks, om någon går bort så går personen på kalas. Avliden kan jag köpa, liksom omkomma eftersom det handlar om en särskild sorts död. Men min frågeställning var ju mer varför vi är så rädda för just ordet död? Att konsekvent undvika det i en rad sammanhang berikar ju inte heller språket.

  3. Många skriver också ”Sov gott” i dödsannonser. Det är väl också ett sätt att inte riktigt acceptera ordet död.

  4. Döden är sak som vi sällan kan acceptera trots att vi vet att vi kommer att dö.Att vara medveten om att våra dagar är begränsade är ganska grymt. Vi känner för att leva i all evighet men vi vet att vi dör. Döden är så hemskt i sig att jag har inget emot att orden är mildare än det de beskriver. Faktumet består ändå, orden ändrar ingenting, bara förmildrar det råa i det. Sen kan det finnas nåt spår av tro i de uttryken…”Gått bort till andra sidan”, kanske. Jag vet inte. Men alla vet vad döden är, att man sedan inte vill uttala det så konkret som den är är väl inte så skadlig tycker jag inte.

  5. Pingback: Fredrik Fischer · Varför “gåbortkostym” borde vara en eufemism för “liksvepning”

  6. Fast ibland kan jag bli lite tvärtom. Varför får man inte vara rädd för döden? Jag är rädd för döden. Jag är rädd att dö ung, jag är rädd att mina nära och kära ska dö. Jag har inga problem med att skriva död, säga död. Men jag har heller inga problem med att betrakta någon som ”avliden”.

  7. Jag vet inte om det har med saken att göra i sig, men jag kom att tänka på en sak.
    Förr (innan min tid) undvek man att yttra namnen på det eller de som man inte ville ha hos sig.
    Man undvek att svära, för då kunde man ju tillkalla djävulen, man undvek att säga ”räv” och ”varg”, för då kunde de ju komma och riva gården djur o.s.v…

    Kanske var, eller är, det på liknande sätt med döden?

  8. Det här gäller ju även i engelskan, där används eufemismen ”passed away”; jag tror att du är inne på nåt mymlan: vi törs helt enkelt inte säga som det är, någon slags primitiv rädsla för att framana spöket (i det här fallet döden alltså) kanske?

  9. För mig har det känts tröstande att tänka att mina närstående har somnat in.Detlåter helt enkelt mindre brutalt och om det kan hjälpa sörjande att använda omskrivningar är det väl inget fel i det?

  10. Vad skönt att det finns fler som reagerar som jag på just uttrycket att ”gå bort”. Min mamma dog (på midsommaraftonen av alla dagar…) och jag svarar alltid spontant och direkt när folk beklagar att hon gått bort; nä, hon har dött.
    Det är som om man försöker få folk att tro att någon bara har dött lite grann, och det är ju ett tillstånd som nog ingen kommer att uppnå!
    Däremot tycker jag att det är helt ok att använda sig av uttrycken avlida o/e omkomma som ändå känns rätt synonyma med död.

    Men visst – å andra sidan då’ra – folk HAR svårt att acceptera det oundvikliga slutet och då kanske en liten fin omskrivning gör det hela mer lätthanterligt…

  11. Jag gillar inte omskrivningen heller. Det får mig bara att känna som att man försöker förminska allvaret i det hela. Och ja, döden är absurd i sitt tvärslut, någon finns inte mer, att förstå det är omöjligt men det gör det ju inte mindre definitivt.

    Folk dör. Så är det bara. Och jag har aldrig kunnat säga det på något annat sätt. Som Astrid Lindgren brukade inleda sina telefonsamtal med sin syster: döden döden döden. Så hade de pratat klart om det.

  12. @Susanne: Sov gott låter som en modernare variant på Vila i frid. Det tycker jag iofs är fint. Vad ska man annars säga? ”Ha det bra i döden?” :)

    @Luckypunk: Jag tror lite tvärtom. Att vi gör så många omskrivningar och inte bara verbalt, döden är så frånvarande i vår kultur att man vlir så fruktansvärt chockad när den inträffar, istället för att låta den vara lika naturligt närvarande som födelse i våra liv…

    @kurry: Fast rädsla för döden är väl inget tabu? Jag upplever det som att de flesta är så rädda för döden att de nästan förnekar den…

    @Lokesson/@malin: Bra poäng och kanske en förklaring till språkbruket? Å andra sidan är ju just döden något man inte kan avstyra hur än man gör. Förr eller senare så kommer den…

    @Agneta: det är inte alls något fel om det hjälper sörjande, men jag har svårt att se att jag själv skulle känna mig tröstad av att omnämna en död närstående som bortgången.

    @Suziluz: Typ så ja. Man förminskar döden hela tiden. Eller snarare: Man förnekar den helt. Tills den plötsligt kommer och tar någon man tycker om.

  13. Men förneka? Vad ska man göra då? Hur ska man prata om det? Sin egen död? Andras död? Sen är väl denna rädsla för döden typisk västerländsk (svensk?) kanske för att vi är ganska sekulära och har man inget att tro på känns kanske döden mer skrämmande, att man försvinner helt enkelt. Så jo, jag tänker fortsätta förneka döden. Sen tycker jag givetvis inte det är onaturligt, jag har ju jobbat med äldre och sett döden i vitögat.

Kommentarer inaktiverade.