favorit i repris – mymlan är ett bokstavsbarn

När jag ändå är i farten kör jag en till repris. En postning som MrArboc tyckte var given att återpublicera. Det skrevs den 22 augusti 2008 och handlar om mig. Det är fortfarande i allra högsta grad aktuellt. Även om jag gör klart i inlägget att jag inte gillar att prata om min egen diagnos så tycker jag att det är viktigt att det skrivs och talas om att vuxna faktiskt kan ha stora svårigheter, och kanske framförallt – kvinnor kan också ha ADHD.
Men jag tänker inte tråka ut er med någon längre presentation, läs det här istället:

mymlan är ett bokstavsbarn

För ganska länge sedan hittade jag en bunt kvinnor som kallar sig för Damptanterna på nätet.

Med all respekt. Det är inte en sammanslutning jag vill vara med i. Jag är mymlan. Min identitet är inte att jag är en damptant. Jag är det också. Men att sätta en sån stämpel på mig själv är inte intressant. Jag tror tyvärr att folk fortfarande har för dålig kunskap och är för snabba att döma för att det ska vara en särskilt bra idé.

Men det ska erkännas att jag läser deras bloggar. Och jag känner igen mig. I en hel del. För jag är fanimig jävligt handikappad. Osynligt handikappad.

Jag är oftast väldigt öppen och ärlig. Berättar saker utan att skämmas. Jag skäms inte för att jag har adhd heller, men jag har hittills tyckt att det är onödigt att berätta. Men jag gör det nu. Och bara nu och här. Det är inget jag har lust att fortsätta diskutera, och jag har inte tänkt gå med i Damptanterna heller.

Jag har adhd. Betyder: Jag har en del grejer för mig. Mestadels handlar det om att saker som andra gör utan att tänka är jättesvåra och krångliga för mig. Sånt som att diska eller tvätta eller överhuvudtaget gå upp på morgonen eller bestämma träff med nån för att fika. Hälsa på främmande människor och föra artighetskonversationer. Sånt måste jag ägna enorma mängder tankenergi åt att klara av och genomföra.
Samtidigt som saker som andra tycker verkar skitkrångliga och svåra är jättenkla för mig. Saker som att stå inför folk och prata, saker som att tala sanning även om det får stora konsekvenser. Jag är nästan tvingande ärlig. Jag ser detaljer och jag ser sammanhang och jag tänker stort och från alla perspektiv samtidigt men utan att reflektera över att andra inte gör det. Och det är handikappande.
Jag kan bli extremt stressad av en enkel rutingrej som jag kan i ryggmärgen medan en stor utmaning eller arbetsuppgifter jag knappt vet om jag klarar får mig att gå igång och då finns ingen hejd på min energi eller koncentration. Men då får jag helst inte bli avbruten av de där rutinerna.

Jag kan inte filtrera intryck. Jag tar in allt samtidigt. På samma gång som jag inte har någon simultanförmåga. Jag kan inte lyssna på radio samtidigt som jag lagar mat. Lyssnar jag på radio så lyssnar jag på radio. Lagar jag mat så lagar jag mat. Umgås jag med folk så umgås jag med folk. Och det är väldigt mycket lättare att umgås med en människa i taget.
Jag är inte hyperaktiv så att det märks. Snarare tvärtom. Jag är det lugnaste man kan tänka sig. Sävlig. För jag måste tänka i tre timmar innan jag tar itu med något som tar fem minuter när jag väl sätter igång.

Men min hjärna är hyper. Hela tiden. Det ger mig sömnsvårigheter. Och det skapar handlingsförlamning. För jag måste bli klar med en sak innan jag kan koncentrera mig på nästa. Och om jag har många saker att göra blir det kortslutning och ingenting blir gjort.

Om jag har tvättstugan en kväll så har jag tvättstugan. Då kan jag inte sätta igång med något annat. I värsta fall glömmer jag då tvättstugan. Jag måste hela tiden tänka ”tvättstugan tvättstugan tvättstugan” och titta på klockan för att det ska funka. Och jag måste dessutom hela dagen tänka ”ikväll har jag tvättstugan, ikväll har jag tvättstugan, ikväll har jag tvättstugan”.

Jag skriver listor och lappar.
Ni skulle skratta om ni såg dom.
Men på mina listor kan det stå saker som ”kliva upp”, ”äta frukost”, ”packa i diskmaskinen”.
Om jag inte skriver upp sånt blir det inte gjort för jag kan inte sortera mina tankar eller prioritera. Mina listor är min bästa vän. Jag bockar av att jag klivit upp och sen går jag på frukosten. Och jag kan slappna av när jag äter frukost för jag vet att jag bara behöver kolla på listan för att veta vad jag ska göra sen.
Om jag inte har en lista, vilket händer när jag mår dåligt och har svårt att koncentrera mig på att skriva listor, då kan hela min värld rasa. Då blir det inte diskat. Då kan jag sitta och titta på disken i tre timmar men inte komma mig för eftersom det finns tusen adnra saker som också borde göras. Som vattna blommor, dammsuga, gå med soporna. Och om det inte står på en lista får jag inte till det.

Uppdatering: Frk F har skrivit en lista som väldigt mycket påminner om mina egna. Och hon säger något viktigt: om de ska funka måste man ha dem med sig överallt. Som jag förstår det har hon fått hjälp att göra de där listorna. Själv har jag skrivit sådana i hela mitt vuxna liv, långt innan min adhd ens var påtänkt. Faktum är att det var när jag visade min kurator de där listorna som hon spontant undrade om jag inte ville utredas…

Det handlar alltså inte om att jag inte kan. Jag kan städa. Jag kan diska. Jag kan tvätta också. Men jag har inte förmågan att ta itu med det. Först när allt är klart kan jag slappna av och bli kreativ. Göra de där riktiga sakerna. Det som är livet.
Eller så stänger jag av helt. Struntar i att diska och städa och tvätta. Koncentrerar mig på resten. Och då uppstår nästa problem. Nämligen att jag inte kan titta på teve eller en film om det är rörigt omkring mig. Om jag ser en dammråtta så måste jag liksom åtgärda den, då kan jag inte koncentrera mig på nåt annat. Om saker är osymmentriska eller om det ligger något på tevebänken som inte ligger rakt eller som inte ska ligga där tappar jag koncentrationen på filmen.

Onda cirklar uppstår.

Allt blir kaos. Mitt liv är ett enda jättekaos. Och det värsta är att det är så himla svårt att förklara. Hur förklarar man att man inte kan träffa en kompis och fika på kort varsel för att det står på ens lista att man ska vika tvätt? För om man struntar i tvätten och fikar med kompisen så kommer tvätthögen att bli liggande, listan blir inte avbockad och jag får ångest och känner mig stressad men kommer inte att förmå mig att ta itu med tvätthögen förrän jag har liksom rett ut allt och skrivit nya listor.

Jag planerar in spontantid. Jag bockar av mina listor och när allt är avbockat kan jag vara spontan. Då kan jag ta det lugnt och göra vad som faller mig in. Då kan jag leva.

Folk skrattar ofta åt mig. Som när en lampa varit trasig i veckor och jag förklarar att jag inte bytt den för att jag glömt det när jag gjort mina listor.

Frk F har gjort en rätt bra lista på saker man kan behöva hjälp med när man har adhd.
Så om ni tänker er att alla de där sakerna är sådant som jag måste lägga all min energi och koncentration på att få att fungera, då kanske ni förstår litegrann. Hur det är. Att vara mymlan. För jag får ingen hjälp med något av det där.
Fast det skulle fanimig behövas. Ge mig en personlig assistent. Min hall har varit mörklagd i ett år nu för att jag inte vet riktigt hur man gör när man lagar. Min toalett var trasig i ett halvår. Jag kan inte köpa kläder för att jag inte kan tänka när jag kommer in i en affär där det hänger massor som inte hör dit. Jag gruvar mig för att ringa jobbiga samtal. Jag vågar inte svara i telefonen ifall jag inte vet vem som ringer för att jag inte klarar oförberedda saker. Jag behöver ramar. Jag klarar förändring, men jag behöver ställtid. Jag behöver extremt mycket tid för att låta saker sjunka in. Men det verkar som om de flesta tänker medan de gör annat. Inte jag.
Om jag tänker så tänker jag. Då kan jag inte titta på teve eller lyssna på musik eller prata med nån eller diska samtidigt. Om jag tänker sitter jag still och tittar ut i ingenstans. Och om jag inte får tanketid blir det kortslutning i mitt huvud.
Jag fixar inte riktigt att bli avbruten, då måste jag börja om från början, med tankarna, vilka de nu var.

Jag kan kanske uppfattas som lat. Jag är fan inte lat. Men jag är dålig på att göra tråkiga saker, sådant som inte ger resultat, sådant man inte blir färdig med. Jag kan jobba 24 timmar i sträck om det är något som är på riktigt. Något som leder någon vart, något som stimulerar min hjärna. Eller snarare – något där min hjärna får utlopp.
Det får den inte av att diska. Det skapar bara frustration över allt jag skulle vilja göra men aldrig får tid att ens tänka på för att jag måste göra alla måsten.

Det finns en massa bra saker också. Jag har förmågor som inte alla har. Problemet är bara att i vårt likriktade samhälle tas de inte tillvara så som de kunde. För i landet lagom måste alla göra allt på samma villkor.

Jag tror jag stoppar här. Och som sagt. Jag är inte damptanten mymlan. Jag är mymlan. Som jag alltid varit. Jag är som jag är. Oavsett diagnos eller ej. Det är inte intressant. Det intressanta är att människor borde vara mer toleranta. Människor borde inse att alla inte fungerar likadant, och acceptera olikheter. I sådana fall skulle inga diagnoser behövas. Då skulle man ha rätt att vara lite trög och ha taskig motorik utan att bli kallad dum. För det handlar inte om dumhet. Det handlar om oförmåga.
Det handlar om respekt. Att faktiskt tro på vad folk säger och inte skratta när någon säger att ”Men jag kan inte stryka”, att inte säga att ”men det är skitenkelt” för det kanske inte är skitenkelt för nån annan.

Jag är inte bäst på det här. Jag kan inte alltid tänka att andra inte funkar som jag. Jag utgår ifrån att det är lika jobbigt för alla andra som för mig att göra praktiska saker. Och jag har svårt att förstå att andra inte alltid tänker som jag, ser saker ur de perspektiv jag ser dem.

Det är kanske därför jag skriver det här. För att påminna mig själv och alla andra om att alla är olika. Alla har olika förutsättningar, olika egenskaper, och sådant som är en barnlek för nån kan vara jättesvårt för någon annan.

Tänk utanför lådan.

(jo jag blev beviljad något som heter boendestöd. nån gång i vintras. men något tar emot. vet inte om det är stolthet eller oförmåga att ringa det där samtalet och boka tid och ta hem främmande människor till mitt hem, men jag har inte kommit mig för att använda mig av den hjälpen. jag kanske borde det.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

About these ads

5 reaktioner på “favorit i repris – mymlan är ett bokstavsbarn

  1. jag läste detta även the first time around (& kände igen mig så mycket att jag la det i mina firefoxfavoriter för framtida referens). men jag var en väldigt ny besökare då & kom mig inte för att kommentera.
    så jag griper tillfället nu istället & säger: tack för det här inlägget! det känns, av någon anledning, som om jag förstår mig själv lite bättre efter att ha läst det. jag kanske inte alls har adhd, men ändå.

  2. Pingback: Skuldkänslor och tårar « Genrep - blog

  3. Jag är arg. Arg för att min 9-åriga dotter med diagnosen adhd, som jag anser, blivit illa behandlad. Jag söker tröst i bloggar. Rotar i andras liv och funderar över vad jag kan för att göra livet enklare för henne. Och för mig. Vad jag kan göra så att allt inte blir så konstigt.

    Tack för ett mycket fint inlägg.

    Förresten, har något liknande hänt dig? Hur tänker man då? Jag vill veta hur hon bearbetar en smäll som denna, men det är väl ett svar jag aldrig kommer att få. http://studentreportrarna.se/jmmh09/attvaramammatilllucy/2011/05/30/du-ar-inte-frisk/

    Allt gott!!!
    /Carina

Kommentarer inaktiverade.