en gång på nätet – alltid på nätet

Ibland får den här bloggen alldeles eget liv och det händer saker utan min inblandning.
Så har hänt i kommentarfältet till min postning ”skvaller i natten”.
Min postning handlade ju inte om själva skvallret som Virtanen kläckt ur sig på Twitter och sedemera raderat, utan om att Amelia fick det hela att handla om de nya kanalerna och inkompetenta journalister.

Skvallret var hur som helst inte nytt, vilket också påpekades i mitt kommentarsfält, med länk till den här postningen.
Några dagar senare äntrade författarinnan Carina Rydberg scenen och länkade till samma postning på bloggen Kinky Afro. En blogg som skrivs av journalisten David Djuphammar. Något som Carina Rydberg också påpekade och drog upp elitlistan och menar att Djuphammar fått skvallret om Amelia därifrån. (inte långt efter att Cans artikel om elitlistan publicerats i DN)

Strax efter att Rydberg påpekat att David Djuphammar var den som ursprungligen skvallrade om Amelia och också länkat till Kinky Afro plockades postningen bort. Den har legat uppe, varit offentlig för vem som helst att ta del av, sedan den 29 mars 2006, men helt plötsligt plockar han alltså bort den, vilket bara gör den än mer intressant. Och naturligtvis är den inte borta. Internet minns. Den går att finna om än i inte på den ursprungliga adressen. Något som Djuphammar borde ha vetat om.

Det är här, om inte förr, som David Djuphammar tappar trovärdighet big time. Han gör ingen hemlighet i övrigt av att det är han som ligger bakom Kinky Afro. Där finns en tydlig länk till D.D på Twitter.
Det är också här man kanske kan ge Amelia viss förståelse för hennes ifrågasättande av journalister.

Jag hör inte till dem som anser att journalister ska bakbindas och förses med munkavle vad gäller egna åsikter. Jag hör till dem som tycker att enstaka misstag och dumheter också kan förlåtas.
Men att göra ett misstag och tro att det ska glömmas om man raderar en bloggpost är i mina ögon det sämsta sättet att hantera den uppkomna situationen. Frågorna hopas.
Har någon på DN uppmanat Djuphammar att radera bloggposten? I så fall varför nu och inte tidigare?
Jag tycker personligen att Virtanen var feg som så utan vidare raderade sina tweets.
Be om ursäkt är en sak, försöka – såklart verkningslöst – att radera bevisen, är bara dumt.

I transparensens tidevarv är det betydligt mer rätt att stå för sina misstag, ta diskussionen och förklara för dem som undrar hur det egentligen ligger till.

Inte minst mot bakgrund av debatten kring Gömda om att Mediaeliten håller varandra om ryggen är det märkligt att Kinky Afros tre år gamla bloggpost behandlas på det här sättet.

Sedan är det såklart lite humoristiskt att det är Carina Rydberg av alla som går i täten för dissningen av Djuphammar. Å andra sidan håller jag med henne i det hon skriver här:

Det går bra att säga vad fan som helst, så länge man inte blir ertappad – så länge ingen avslöjar identiteten bakom ens alias. Jag kommer aldrig att lämna ett enda inlägg, på en enda blogg, under alias. För mig är det bra att internet innebär yttrandefrihet. Men jag anser också att det medför ett ansvar: Att man helt enkelt vågar stå för det man säger. Annars urartar den här yttrandefriheten i mobbning och pöbelmentalitet. Vilket för mig är lika med feghet.

Naturligtvis undantaget människor som behöver vara anonyma för att inte själva skadas eller drabbas av repressalier. Rätten att vara anonym måste få finnas, men användas med försiktighet.
Framförallt är det fegt att vara anonym när man endast är ute efter att häckla, jävlas och sprida rykten, oavsett sanningshalten i dem.

Saken är bara den att Djuphammar inte är anonym. På Kinky Afro är han visserligen något kamouflerad men det är inte svårt att koppla ihop bloggen med honom, han har inte uttryckligen försökt dölja kopplingen mellan sin person och bloggen.

Frågan är hur historier som denna kommer att påverka oss människor i framtiden?
Kommer vi att skvallra på samma sätt, kommer vi att i skydd av anonymiteten på nätet fortsätta att skriva elaka saker, eller kommer vi någon gång att lära oss av våra (eller andras) misstag och en gång för alla inse att sanningen alltid kommer ikapp?
Att anonymiteten aldrig är hundraprocentigt garanterad, att vi någon gång förr eller senare kommer att konfronteras med de dumheter vi vräker ur oss?
Kommer vi att bli försiktigare, eller kommer kanske toleransen att öka, när det blir uppenbart att alla har lik i sina garderober, och de allt oftare ramlar ut i ljuset?
Jag vet inte. Jag bara vet att den revolution som internet innebär för hur vi kommunicerar och gör oss genomskinliga kommer att förändra våra beteenden, och i förlängningen oss som mänskliga varelser. Jag vet bara inte hur.

About these ads

18 reaktioner på “en gång på nätet – alltid på nätet

  1. Pingback: en gång på nätet - alltid på nätet « Twitter @ Information-Source-Online.Com

  2. @WB: Jahaja. Nu är den här vad man än tycker om det. Och frågan är vad som föredras, frivillig eller påtvingad transparens…?

  3. Skulle inte säga den ”är här”. Det väljer man ju själv – finns mao ingen påtvingad. Precis som alla andra system går den att kringgå och manipulera, och tom användas…

  4. @WB: Självklart går den att helt undvika. Men det är svårare för folk att ha hemligheter, och det är i mina ögon något uteslutande bra.

  5. Den går inte bara att undvika, den går att bruka till sin fördel, desinformation tex…

    Nu låter det som du blandar ihop hemligheter med lögner… [För mycket påtvingad transparens kan leda till lögner - desinformation. Värt att fundera på...]

    Hemligheter är upp till var och en, och beroende på vad man har och vill ha för relation. Det är inte en mänsklig rättighet att veta allt om alla. Däremot är det en rättighet att själv välja vad man vill ska vara offentligt [alla system går att gå runt, om än dock med lite pyssel].

  6. Hemligheter och lögner är två olika saker. I fallet ”påtvinga transparens”, eller snarare ”försök till påtvingad” [eftersom det ju är ett misslyckande om det endast leder till desinformation] kan det däremot leda till regelrätta lögner som kunde undvikits om man fått behålla det som en rättmätig hemlighet.

    Det är till slut så att det är individens, eller organisationens, val…

  7. @WB: Jag tror att du tänker på helt andra saker än jag i fråga om både hemligheter, lögner och transparens.

  8. Det är mycket möjligt…

    Den påtvingade ”transparensen” kan även leda till ökad anonymitet genom att fler väljer att använda alias, den kan leda till att det som egentligen skulle kunna vara obetydliga småsaker i ett informationssamhälle blir betydligt större, och regelrätt bedrägeri IRL, genom att större antal människor som vill bevara sin integritet väljer att göra workarounds… allt från bilregister till you name it…

    HUR man går tillväga sprider sig dessutom snabbare, och – ”anonymt”… kanske tom riktigt kriminella förfaranden man kan gå i land med och som inte ligger i linje med ”bättre människor” utan snarare tvärtom…

    Påtvingade pekpinnar har inte sällan den här effekten på människor… Kanske inte alla, men en del… så bland effekterna kan man lägga till segregation…

  9. Kanske kommer finnas fantastiska möjligheter till tjänster åt olika riksdagsmän som ”desinformationskonsult” [i det väl dolda]… i framtiden…

    När man ändå jobbar åt Sahlin för att fixa till problemet med parkeringsböterna hittar man fler grejer hon KAN göra men ännu inte gjort… =P´

    As a fact skulle det nog vara ett både intressant och välbetalt jobb. Det är kul att lära sig hur prylar funkar! Jag älskar sånt – oavsett område…

  10. Pingback: jardenberg kommenterar - 2009-04-05 — jardenberg unedited

  11. Pingback: En gång på nätet… « MKs Blogg

  12. Pingback: smörja i riktiga medier « the real mymlan

  13. Pingback: Gästblogg: Björn ‘Beelzebjörn’ Nilsson - Löfström RetorikLöfström Retorik

Kommentarer inaktiverade.