anlita mig

Jag heter Sofia Mirjamsdotter. Jag är är journalist, med bakgrund hos SVT, SR och Sundsvalls Tidning. Har även vikarierat som debattredaktör på Svenska Dagbladet.
Idag är jag frilans. På Linkedin finns utförligare CV.

Jag föreläser om internet, sociala medier och journalistik.
Jag kan också ta moderatorsuppdrag.
Skriver även krönikor, debattartiklar och reportage.

Samt är öppen för nya idéer och utmaningar.
Vill du utmana mig, anlita mig eller spåna idéer?
Droppa ett mejl till sofia.mirjamsdotter@gmail.com

Jag återfinns självklart också på Twitter.
För mer yrkesrelaterat kan du gilla min sida på Facebook.

22 reaktioner på “anlita mig

  1. Är du Journalist Mymlan? :D

    Du är redan min förebild! haha nä men min dröm är faktiskt att bli journalist och tänker inte ge upp den förrän jag lyckats :)

  2. En bra krönika i Aftonbladet men jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om du själv inte är ett offer för det du skriver om då du inte med ett enda ord nämner Ingrid Carlquist som blev sparkad pga samma orsak.
    Kan det vara så att AB bara tar med krönikor som utesluter vissa åsikter och yttringar? Eller kan det vara så att många journalister anpassats så till dessa oskrivna regler att de själva inte inser det?
    Jag anser att det är lite av skandal att journalister inte protesterar mot det som hände henne då hon inte sagt något som borde vara oetiskt ur journalistisk eller ”civil” synpunkt.
    Jag tror dock att du bara missade att ta med din kollegas diskriminering…
    Eller hur?

    • Jag missade inte det, jag har skrivit om henne på andra ställen och även uttalat mig i Sveriges Radio om både deras policy och om Ingrid Carlqvist.
      Tror absolut inte att bladet skulle ”censurerat” om jag nämnt henne i min krönika.
      Men en krönika är så begränsad i antalet tecken så det är svårt att få med allt utan att det blir för spretigt och osammanhängande.
      Så det var varken censur eller en miss.

  3. Sofia

    Jag lyckas inte hita en fungerande mejladress till dig. Här följer det jag försökt mejla.

    +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

    Sofia Mirjamsdotter

    Att din energi räcker till att vrida müggemössan ett varv till innebär för mig intensiva gospeltoner. Min nästa reaktion är givetvis att jag blir påmind om hur orimligt det är att vänta sig liknande uttalanden i etablerade media. Jag syftar då främst på dagstidningarnas kultursidor. Där härskar den puritanska vulgärfeminismen näst intill oinskränkt. En artikel som Gabriella Håkanssons mottagande av Mattias Andersson porrbok i DN markerar ett strängt undantag.

    Jag har i ett tiotal år ägnat mig åt att mejla journalister så snart jag känt mig uppfordrad. Detta efter ett beslut att tolka varje meddelande i media som vore det avsett för mig personligen. Vilket medfört att jag sett det så att jag haft en viss skyldighet att svara. Mina svarsmedel har emellertid varit begränsade. Det som brukar kallas DET OFFENTLIGA SAMTALET uppfattar jag som ett fenomen begränsat till meningsutbyten mellan personer som har en position inom ett eller annat medieföretag.

    Det jag främst efterlyser är metaresonemang; ett samtal om samtalsformer. Min senaste inspiration är att jag nyligen i ett tv4-program fick lyssna till hur två kultursideschefer gick lös på varandra. Min upplevelse var att de effektfullt parodierade sig själva. Jag har länge sett det så att kulturknuttar älskar att kivas; att utmåla varandra som nästan lika vidriga som Hitler.

    Eftersom mitt ämne – jag skriver sällan om annat än sex – har en speciell laddning har jag noterat varierande reaktioner från de journalister jag utsatt för mina propåer. Den tydligaste har kommit från AB:s Åsa Linderborg som sagt mig att hon funderar på att göra en polisanmälan för sexuella trakasserier. Den övervägande reaktionen från journalister i övrigt har varit ignorans. Men jag har även fått ett och annat uppskattande svar.

    För tjugo år sedan läste jag en bok som innehöll en diskussion om socialism (Ehnmark/Therborn, Samtal om socialism). Innehållet gav mig föga men jag fastnade för FORMEN; en levande DIALOG. Sedan dess har jag letat efter exempel på något likande i media – och jag har även drömt om att någon gång få bli deltagere i en liknande dialog.

    Än så länge har jag inte lyckats få kontakt med någotdera. För tjugo år sedan fanns inte internet som ett verktyg för gemene man. Så som det är idag. Jag har undan för undan lärt känna de möjligheter som där erbjuds samt tagit dem tillvara rent praktiskt. För ett tiotal år sedan gjorde jag för egen hand en hemsida och har därifrån hämtat en rad erfarenheter. Förhoppninsfullt satte jag där som främsta rubrik SAMTAL. Men det är i det avseendet min hemsida givit minst utdelning.

    När Belinda Olsson tillträdde som redaktör för en nystartad nättidning där ALLA garanterat skulle få vara med (efter att ha betalat en hundralapp) blev jag nyfiken och ville pröva debattutrymmet. Det blev en frontalkrock. I sannt feministisk anda vägrade BO mig att medverka i hennes ”fria” forum med det jag ser som mest angeläget att få uttala mig om.

    Flera år senare gjorde jag samma erfarenhet i en hänvändelse till den (sic!) journalistprisnominerade nätpublikationen Newsmill. Där blev jag också refuserad då jag gav mig i kast med att granska villkoren för medverkan där. Det blev bom stopp. Liksom hos i Belinda Olssons Sourze, där jag tydligen utmande gränserna för yttrandefrihet. Från Newsmill fick jag inget svar. Men det fick jag från Sourze. De förklarade att de inte ville göra sin tidning till en ny Flashback. Att mina skriverier förts in under det sammanhanget ser jag som anmärkningsvärt. Och förknippar det förstås med Åsa Linderborgs hot om polisanmälan.

    Så här ser alltså några av mina erfarenheter av umgänge med journalister ut. Vad säger det? Jag är genast beredd att ställa allt material jag har samlat i mina olika datorer till förfogande för den medieforskare som vill penetrera klimatet i den gamla och i den nya medievärlden. Än så långe kan jag inte finna att detta går mot nämnvärd uppvärmning. Där ser Glasnost ut att vara avlägset.

    Under årens lopp har jag givetvis hört mycket snack om att blogga och senare om Facebook och Twitter. Men jag har inte känt mig lockad. Jag har uppfattat allt sådant som ett alltför diffust utsändande av sådana djupt kända reaktioner jag vanligen har inom mig; jag tror jag varit rädd för cyberrymden. Åt det jag skriver har jag alltid krävt en konkret adressat; en livs levande person vars konturer jag fått viss uppfattning om.

    Trots att jag ser mig som en utpräglad politisk person har jag inte minsta intresse av att umgås med ”folk” – sådär i största allmänhet. När jag, vid de få tillfällen det hänt, gått in och kollat i olika fora hur de texter jag lagt ut där blivit kommenterade av ”folk” har jag mått riktigt illa. Jag vill inte ha sådan kontakt.

    Jag längar efter DIALOG. För mig är dialog en dans. Det var väldigt många år senan jag (av jämställdhetsmotiv) la ner att bjuda upp damer i varje sammanhang där det förekom dans av motoriskt slag. Jag har sedan dess alltid gått ut på dansgolvet på egen hand. Jag kan tänka mig att jag vid dessa manövrer kan ha väckt viss förvåning och inte sällan löje. I min åldersgrupp hör detta knappast till vanligheten. (Bland dagens ungdomar thatsnotanissue.) Som den inbitne outsider och rebell jag sedan tonåren sett mig som vågar jag erkänna att jag njuter av rollen varje gång jag får tillfälle att gå in i den; det finns viss anledning att misstänka mig för att vara exhibitionist på den punkten, det vill säga på dansgolvet.

    Vad gäller media är situation betydligt mer koplicerad. Här för jag en kamp av donquijotiskt slag. Jag går till storms mot väderkvarnarna var och varannan dag. Någon jordnära följeslagare har inte velat sluta an vid mina färder. Men jag kan inte säga att jag nämnvärt saknat en sådan. Hellre hade jag ridit fram med en partner (oavsett kön) som var lika tokig som jag. Och ännu hellre mer ett par tre till. Ett större sällskap önskar jag mig inte.

    Så kära Sofia, anar jag förhastat ett visst frändskap i förhållande till dig? Om jag inte förhastar mig är jag omedelbart villig att bjuda upp dig till dans. På nätet.

    Ulf Wideström

    • Jag orkade nu inte läsa allt du skrev. Men jag tror jag vet vad du menar. Det ligger en stark anda av politisk korrekthet och självcensur i vissa etablerade medier i Sverige. Speciellt inom politiska frågor som feminism och främlingsfientlighet. Säger man ett enda kritiskt ord om hur vriden feminismen blivit eller att invandringspolitiken faktiskt är värdelös på många ställen i landet så är man rökt på väldigt många plattformar verkar det som.

      Tur för mig som man att jag valde att ej bli journalist. Det känns som att det hade varit ett otillfredsställande jobb för mig i detta landet… Även om min röst kanske hade varit som allra mest behövd här.

  4. Pingback: Sök mer än Google, premiärfilm på Internetkunskap.se | Stjärnkikarna

  5. Pingback: Sju minuter om upphovsrätt | Stjärnkikarna

  6. Pingback: Techrisk » Mymlan förklarar upphovsrätt och Creative Commons

  7. Jag längar efter DIALOG. För mig är dialog en dans. Det var väldigt många år senan jag (av jämställdhetsmotiv) la ner att bjuda upp damer i varje sammanhang där det förekom dans av motoriskt slag. Jag har sedan dess alltid gått ut på dansgolvet på egen hand. Jag kan tänka mig att jag vid dessa manövrer kan ha väckt viss förvåning och inte sällan löje. I min åldersgrupp hör detta knappast till vanligheten. (Bland dagens ungdomar thatsnotanissue.) Som den inbitne outsider och rebell jag sedan tonåren sett mig som vågar jag erkänna att jag njuter av rollen varje gång jag får tillfälle att gå in i den; det finns viss anledning att misstänka mig för att vara exhibitionist på den punkten, det vill säga på dansgolvet.
    +1

  8. Pingback: Avsluta PayPal kontot « Johax70's Blog

  9. Vill bara tacka för din dumförklaring av mig och 127566 andra personer som gått med i gruppen ”vafan, låt kungen gå på strippklubb”. Anledningen till att jag och majoriteten i gruppen gått med i gruppen är inte för att vi planlöst klickat oss runt på det sociala mediet facebook (som du påstår dig vara expert på) utan att reflekterat över vad vi gjort utan för att vi tycker att ni, journalister, (framförallt häxjagarna på aftonbladet där du arbetar/arbetat) skriver allt för mycket om något som vi människor inte bryr oss om. Jag tycker personligen att ni skulle kunna gräva lite mer i någon annan offentlig person lika djupt, ni journalister hade en stor chans med Mona Sahlin med hennes förflutna men det råkade ni missa totalt.
    Jag vill bara avsluta detta brev med att säga att anledningen till att aftonbladet finns och har så många läsare är för att folk planlöst klickar sig runt på facebook där någon kompis länkat den mest bisarra ”nyhet” utan något intressant eller fakta baserat inslag.
    Att du kallar dig journalist och expert är ett skämt.
    Mvh Viktor Ingemarsson
    Expert på journalistik.

    • Dumförklaring? Herregud, jag har inte dumförklarat någon. (vet att jag blev uppringd av nån från Expressen som ville ha en kommentar, och jag sa att det inte var ett dugg märkligt att så många gillade sidan, däremot ingen som helst dumförklaring eller diss. Har ej läst artikeln men om jag uppfattas som om jag dumförklarar någon så är jag definitivt felciterad) Och ej heller jobbar jag på Aftonbladet, däremot skrev jag en del frilansgrejer åt dem för ett par år sedan.

  10. Pingback: det var inte bättre förr | mymlan

  11. Pingback: Vår bok om sökmotoroptimering - så här gick det till | Magnus Bråth

Säg din mening!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s